Kärlekskrank
Börjar jobba heltid och ligger i hans famn hela söndagen innan måndagen.
Borrar in naglarna i hans hud och tänker bara "lämna mig aldrig"
Ska säga hej då. Och jag ska jobba en hel vecka och han ska åka bort.
Fem dagar. Inte mindre. Inte mer.
Jag viskar "jag älskar dig" i hissen ut faller tårarna och jag känner mig fem år gammal.
Jobbet går bra. Dagen går bra. Allt går som en normal understimulerad arbetsdag.
Tänker lite lite på att det är fyra dagar kvar och faller i gråt.
Jag vill bara pussa honom lite i nacken.
*
han äter ikapp med ångesten
pickar och flaxar i hjärtat tills jag tror att jag ska dö
lungorna tror det också
för dom börjar andas så kraftigt
hela jag skakar när korpen vaknar till liv
sen somnar han sakta
då lämnar han mig ensam och matt
min svarta svarta korp
*
-jag älskar dig
-tyst
-va ?
-tyst bara
-vadå?
-tänk på något annat
-..........
-jag älskar dig, jag ville säga det själv
-åh
-mm
-nä håll käften
-va?
-va håller vi på med ?
-vadå ?
-usch jag spyr
-va ?
-vi beter oss som ett par, några som är kära i varandra
-men vi är ju de ?
-tyst
-nej
-men åh, jag känner mig som en tönt
-men jag älskar dig så mycket
-åh älskling jag älskar dig så jag tror jag dör
hur jag fick dig att älska mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min
give me a place to hide and cry
men du stänger inte nävarna. du bara låter det ligga där och pulsera. ser hur det sakta tappar fart. ser hur det blöder. bönar och ber. ber dej att öppna ditt bröst och stoppa in hjärtat där, brevid ditt.
men du vill prata om annat. du säger inget om det uppenbara.
du säger bara att du bor där nu. ja du bor där nu. som att det skulle vara förklaringen till varför du låter mig förblöda utan en endaste förstående blick.
tisdag
mina känslor är för stora. och. jag förstår om du blir rädd. aldrig orkar prata med mig om det här. inte orkar. jag orkar inte heller. jag orkar inte känna såhär. för jag kan aldrig vara tillräcklig. det kommer alltid finnas grönare gräs än det som ligger under mina fötter.
jag är skräckslagen. speciellt eftersom jag kanske har förstört att vi någon gång kan vara normala igen.
men jag känner ju såhär mycket. jag gör det. och nu vet du också det. jag har inga svar. jag har inga ord. jag vill bara att du ska ligga bredvid mig. känna dina andetag.
Tänker för mycket på dej..
På hökarängen. På cigaretter och sommarregn. På scones och jordgubbar. På breda käkben och Bob Dylan.
På känslan som nästan gick att ta på. På mitt leende. På ditt. På oss. och sedan tänker jag alltid på vad som hände sedan.
KABOM KRASCH BOM BOM BANG BANG.
Men kan inte sluta längte efter den där känslan.
I told you I was troubble
Jag tänker efter. Jag kallar mig själv för en "jävla slampa" jag skriker rakt ut. Känner mig som Skriet av Münch.
Dina vänner ger mig så mycket uppmärksamhet. Medans du är hemma med henne så är jag ute i dimman med dina vänner. Något som sällan slutar lyckligt. Jag pratade med din flickväns bästa vän. Hon var orolig. Hon sa att du inte direkt är den killen man vill att ens vän ska vara flickvän till. Jag instämde lite tyst. "mmm" men sedan ångrade jag mig. Sa som det är. " Han är en jävla slampa, han är det. Men han är också helt jävla underbar"
Förra veckan gick jag hem med din bästa vän. Igår hånglade jag med en annan av dina vänner.
Vad vill jag uppnå ? Jag frågar mig själv.
"Snälla, söta, rara du. Vad vill du få ut av detta ? Du är jättebra. Men just nu beter du dig som en vilsen tjej i högstadiet. Har vi verkligen inte kommit längre ?"
Jag svarar mig själv genom att titta ner på mina tår. Skaka på huvudet " jag vet inte..jag vet inte.."
Tap at my window
Det är så konstigt med dig. Hur du kommer tillbaka till mig. Jag känner inte ens dej...Endå sitter du där. Inuti mig. Det var likadant för två år sedan när jag först träffade dig. Och nu två år senare kan jag inte glömma den där natten som hände för en månad sedan. Och jag vet att det aldrig blir vi. Jag vet, du har en tjej. Som du är kär i. Och den där natten hände aldrig.
Jag visade mina vänner ett foto på dig. Dom började skratta och sa, men snälla är det honom du velat ha i två år ? Och jag sa bara, om ni skulle träffa honom, skulle ni förstå.
Jag kan inte förklara mer. Jag vill bara ha honom.
Början på något jag inte ser slutet på
- Hej och välkommen! ( hon ler emot mig, inte stort och hjärtligt, mer ett leende bara. Jag tänker att jag nog känner mig ganska välkommen )
-Hej hej! tack! (jag däremot jag ler som jag aldrig lett förr! sätter tungan i gommen, kniper lite med ögonen, jag bara LER så jävla mycket)
-Då kan du sätta dig ned här, så ska jag berätta om hur det kommer gå till. Eller har du varit i något sånt här sammanhang förut ?
-Nej, nä. ( jag har nu tappat halva självförtroendet. Jag sitter i en alldeles förstor fotölj mitt emot den här kvinnan. och jag inser nu vad jag har gjort mot mig själv.)
-Bla bla bla bla.
jag ser på henne medans hon pratar om verksamheten, om vad man kan få hjälp med. Ibland ler jag. Mitt hjärta slår så hårt så jag undrar om hon kan se eller höra mitt hjärta slå. Jag vet inte varför jag är så mån om att få henne att tro att jag mår bra. Gjorde jag det skulle jag ju inte sitta här
- Så, ja, varför kom du hit ?
Det känns som att den frågan ekar i kanske fem minuter i rummet. Jag känner hur mina mungipor dras neråt trots att jag försöker att få dom att åtminstone hålla sig raka. Jag tänker inte. Det snurrar. Vad ska jag berätta.
- Jo. Alltså. Ja. Ehm. Jo. Det var såhär. (jag hör mig själv utifrån. Jag ser hur hon tittar på mig. Försöker få mig lugn med blicken.)
Joo. Jag mår dåligt. (efter att ha sagt denna difusa fras så ler jag. Lixom för att släta över att jag nyss berättade för en främling att jag inte mår bra)
Hon är tyst. Hon vill ha mera. Så nu ger jag henne mer. Nu bara säger jag allting huller om buller. Allt i oordning. Inget sammanhang. Blandar nutid och dåtid. Någonstans i vimmlet har hon endå förståt någonting.
-Du går på ett minerat fält. Du måste lära dig att trampa rätt. Veta varför du känner som du känner och kontrollera dina känslor. Men jag tror också att du behöver berätta allting. Du behöver få berätta din historia för att kunna läka.
Jag tänker. Jag tänker att detta kommer bli en lång utgrävning i det livet som jag ignorerar att jag levt. Jag tänker att det kommer göra ont.
Tiden är ute. Vi säger hej då.
På vägen hem gråter jag ut dom tårarna som jag höll inne i det lilla, lilla rummet.
Punkt.
Jag vill glömma bort.
Tänka att det bara finns kvinnor i hela världen och inga jävla pojkfamnar.
Pojkfamnar blir hårda efter ett tag. Dom blir hårda och orden som kommer från pojkmunnar blir alltid fula i slutändan. Och det där hjärtat som man trodde var det finaste. Att man äntligen hittat ett annat fint hjärta.
Det blir alltid så hemskt. För det där hjärtat blir alltid någon annans.
Jag står inte ut med tanken på att dom där pojkarna blir andras.
och så grävde också du ett hål
Jag undrade varför du inte bara kunde vara med någon som va säker.
Jag undrade varför du kunde säga att du aldrig älskat någon som du älskar mig.
Jag vet att du var rädd.
Jag vet att du vet att jag var livrädd.
så jag kämpade.
Men du var så svår.
Så jag såg dig djupt i ögonen och sa att jag inte orkade längre.
Att du gjorde mig illa inuti.
Så du gick vidare och nöjde dig med något annat.
Du tog någon som var säker.
Du säger säkert att du älskar henne.
Jag tror inte att du är rädd för att hon ska lämna dig.
Om du verkligen var det.
Då skulle du inte fortsätta ringa mig.
Insikt
När man skär sig själv i benen för att man är så tom.
Då handlar det inte om en pojke med fina revben.
Då handlar det nog om en flicka med dålig självbild.
Tyvär kanske det inte är så romantiskt som jag vill.
Ristningar i vita ben är inte kärlek.
Varför kan du inte se vad jag ser ?
Jag är nästan som du.
Har aldrig träffat någon som du.
Mitt hjärta slår hårdare när jag tänker på hur ljuset strimmade in genom fönstret och landade på dina revben.
Jag har hittat någonting vackert vännen, Se vad jag ser!
Jag har sett hur dina pupiller växer, när du ser på mig.
Och så stod du där, igen. Fan vad trött jag är på dig.
- Jag blir så jävla irriterad!
- Varför ?
- För att, för att, du! Du är alltid så upptagen!
Det kommer aldrig bli min tur! Ellerhur ?!
- Men säg inte så. Jag råkar ha tjej nu bara...
Sen åkte vi hem till honom. Åkte hem till honom för att prata. För att lära känna varandre.
Det slutade med hans andetag i min nacke, fingrar, hud, saliv.
- Det här är inte okej. Jag har tjej.
- Nej, det här är fel. Ska jag åka hem ?
- Nej, nej. Stanna.
Jag somnade i hans famn.
Jag vaknade med hans rygg emot min rygg och kände; helvete.
Reser mig. Här kan jag ju inte stanna. Jag hör inte till hans säng, det är någon annan som borde ligga där. Jag tittar på honom. Han ser på mig. Jag tittar på honom och tänker att "säg att du vill ha mig, säg att du vill ha mej!!"
Jag öppnar munnen, tvekar och säger : Åt vilket håll ligger tunnelbanan ? (fast jag vet redan att den ligger till vänster)
Jag öppnar dörren och går ut. Hyperventilerar i hissen. Skakar lite på huvudet, går ut och låtsas som ingenting hände. Försöker säga till det klapprande hjärtat att ingenting hände.
