throwingpaperplanes

var som en bergochdalbana av händelser och känslor. Efter 2008 är mitt hjärta upprivet och ihopsytt ett antal gånger.
 På grund av pojkar och på grund av vänner.
Det känns som att 2008 var året som min familj rätade på ryggen lite och jag fick tid till att ta hand om mig själv.
Känna efter hur jag själv mådde.
Och jag måste nog säga att 2008 är året som jag själv har utvecklats snabbast.
Från att ha längtat efter känslan av en pojknacke mot min axel till att ha haft så många nackar att jag faktiskt inte minns. Från att ha undrat om kärlek finns till att ha blivigt inkastad och utdragen på ingen tid alls.
2008 var året jag bokstavligt talat ramlade ihop i en hög av tårar och trodde att det aldrig skulle sluta göra ont.
Året då jag somnade 7 på morgonen och sov till 15 på eftermiddagen.
2008
Jag upptäckte att jag kunde stå upp för mig själv och jag var otroligt stolt över mig.
Året då Mina Vänner och jag tog våran vänskap till en annan nivå.
Året med massa tårar och så otroligt många skratt.
Året då vi dansade tills fötterna fick blåsor och vandrade hem från studentskivor utan skor i natten.
Då vi kastade dom vita mössorna.
Och då vi kysste all skit vi gått igenom här adjö