throwingpaperplanes

Han är så olik mig. Jag är så olik honom. Jag känner. Han tänker. Han tar i tu med, jag grubblar. Jag gråter till Håkan Hellströms ordkombinationer om olycklig kärlek, kärlek som inte kan dö men inte heller leva, om hur man slösar bort sitt liv om hur framtiden ruttnar. Han tittar på mig med rynkad panna och oförstående ögon och säger " är han seriös eller ?? har du ens lyssnat på texten ?? det är ju stört!!" Jag skulle kunna sammanfatta oss i två personer som är så extremt olika. Och jag förstod det så fort han svarade att han inte förstår Håkan Hellström. Det kanske låter fånigt av mig. Men antingen är man en grubblare och kännare och då slår håkans ord andan ut en. Eller så är man det inte och då tar sig aprilhimlens ord inte ens in innanför huden.

Han ser ner på människor som jag ser upp till och tvärt om. Jag bryr mig om saker som han inte ens lägger märke till. Och det fortsätter så här. Det mesta är olika med oss två. Förutom en sak.

Han är en pojke som precis som jag behöver någon att hålla om när det är mörkt ute. Han behöver också någon att ringa bara för att säga ingenting. Han behöver också någon utöver sina vänner. Han behöver också någons hår att pilla i någons arm att låta fingrarna stryka mot, någons nacke att gömma sitt ansikte i och någons värme att stjäla lite av.

Så trots alla våra olikheter så kan vi ge varandra något. Men när mina vänner frågar hur jag känner för honom så vet jag inte. Jag tror jag är mest kär i närheten. Mest är jag helt nyförälskad i hans armar som han har runt min midja och hans andetag mot min hals. Men han och jag. Det skulle nog aldrig kunna vara han och jag.