throwingpaperplanes

Min första kärlek.

Jag har ignorerat dom orden. Låtsats som att jag inte varit med om det. För den första kärleken skulle vara lycklig hela vägen ut. Såklart den skulle ta slut men det skulle vara på ett bra sätt. Men jag måste erkänna det för mig själv. Jag har haft min första "jag kan inte andas när jag är med dig och inte när jag är utan dej"-kärlek. Det kanske inte är konstigt att man blir tom på luft och får ont inne i kroppen till slut. Jag har undrat varför det fortfarande kan göra ont. Jag kan vara intresserad av någon annan pojke men endå kan det skavai hjärtat när jag hör honom säga något fint till sin nya flicka. Och jag har blivit förkrossad av mig själv, snyftat att "det måste betyda att jag fortfarande är kär" tills jag kom på att det inte behöver vara så.

Min första kärlek.

Han kommer nog alltid skava lite i hjärtat. Hjärtat kommer alltid ha en plats för honom. Jag kommer alltid tycka att han kan ha haft den finaste hakan i Sverige. Jag kanske alltid kommer vilja försvara honom trots att han sårat mig som ingen annan. För det var den första som mitt hjärta kände att det var värt att sattsa på. Den första som blev omsluten och inkappslad i en av kammrarna när klaffarna slog igen.

Jag kan fortfarande höra hans röst säga mitt namn. Och jag kan se hans ansikte framför mig när jag hör detta. Jag vet hur han ser ut när han pratar och jag vet exakt vad man ska säga för att han ska le sådär som bara han gör. Jag vet hur långt det är från hans nedersta revben till hans navel. Jag vet att hans hår blir lockigt när han sover. Men framförallt så vet jag att han och jag har så otroligt olika syn på förhållanden. Och hur mycket jag än önskar att det var jag och inte hon så tror jag att dom tänker mer lika när det gäller att ha en relation.