The world is waiting for you!
Jag tror inte alla funderar lika mycket som andra.
Dom som funderar mindre än dom som funderar mycket är nog dom som kan se ut som frågetecken när man ältar.
Eller dom som säger "kom över det! (men sen lägger till) Det är väl inte så svårt ?!" Och sen ser man ideras ögon att dom verkligen inte förstår det svåra. Man ser djupt inne i ögonen men man kommer inte så djupt. Man kommer bara till den nivån att dom faktiskt inte förstår hur ens hjärna kan ligga på högvarv runt samma tankar om och om.
Kanske är det för att dom aldrig känt sig döende av att hjärtat värker. Döende av avundsjuka. Döende av sånt som har med mjuka nackar, varma läppar, fina ord, den där känslan i magen.
Eller så är det bara för att vi alla är så otorligt olika ? Fast jag har så himla svårt att sätta mig in i att det inte skulle kännas så som jag kan känna. Kan man verkligen, på riktigt, helt ärligt komma över, ta sig upp och ur saker för att man bestämmer sig och säger åt sig själv ? Utan att ge det tid ? Eller är det bara den klassiska förträngningen som senare i livet kommer göra att något annat känns som att kasta sig ut från ett stup och aldrig sluta falla ? Jag är så nyfiken på människor. Samtidigt är jag livrädd. För tänk om jag får reda på saker som gör att hela min lilla bild av världen skakas sönder...
Dom som funderar mindre än dom som funderar mycket är nog dom som kan se ut som frågetecken när man ältar.
Eller dom som säger "kom över det! (men sen lägger till) Det är väl inte så svårt ?!" Och sen ser man ideras ögon att dom verkligen inte förstår det svåra. Man ser djupt inne i ögonen men man kommer inte så djupt. Man kommer bara till den nivån att dom faktiskt inte förstår hur ens hjärna kan ligga på högvarv runt samma tankar om och om.
Kanske är det för att dom aldrig känt sig döende av att hjärtat värker. Döende av avundsjuka. Döende av sånt som har med mjuka nackar, varma läppar, fina ord, den där känslan i magen.
Eller så är det bara för att vi alla är så otorligt olika ? Fast jag har så himla svårt att sätta mig in i att det inte skulle kännas så som jag kan känna. Kan man verkligen, på riktigt, helt ärligt komma över, ta sig upp och ur saker för att man bestämmer sig och säger åt sig själv ? Utan att ge det tid ? Eller är det bara den klassiska förträngningen som senare i livet kommer göra att något annat känns som att kasta sig ut från ett stup och aldrig sluta falla ? Jag är så nyfiken på människor. Samtidigt är jag livrädd. För tänk om jag får reda på saker som gör att hela min lilla bild av världen skakas sönder...
Kommentarer
Trackback
