throwingpaperplanes

Jag kan få ont i magen av att jag håller på att växa upp. Över att "sjung om studentens lyckliga dar" byttes ut mot ansvar, jobb och trötthet. Att det inte är lika okej att "ramla dåliga gatan fram" och älska "dimmiga dar" för folk kan höja på ögonbrynen och undra när man ska växa upp. Och ska jag vara helt ärlig bara så var det så himla skönt. Det var så skönt att gå ut på onsdagar dricka lite för mycket öl ur plastglas, dansa på trånga, svettiga dansgolv och flirta med söta pojkar i någon rökruta. Jag vet, det var bara sådär ett år sedan jag verkligen fyllde 18. Men det känns som att det inte är okej lika ofta längre. Och jag vet för nu börjar folk oroa sig. Jag vet ju det själv. När jag hör om någon utan jobb, om någon som röker ett paket om dagen eller om någon som går ut tre dagar i veckan. Jag tänker ju också "oj hur går det ihop?" Och när jag ser precis fyllda 18 åringar uppklädda till tänderna i någon vip kö till en ny klubb då blir jag avundsjuk. För det var naiva jag för ett år sedan. När jag ser 16-17 åringar dricka för många langade öl på en gräsmatta och rulla runt och skrika och skratta tänker jag inte längre "småbarn" jag tänker "fan jag har blivit en kärring" Jag som heldre går till en bar istället för en gräsmatta för att det är bekvämare.

Och hela det här inlägget kom att handla om fylla och alkohol. Det var inte meningen. Det som var meningen var att jag saknar känslan av att saker var nya och förbjudna. Jag saknar när Håkan Hellströms texter var min bibel och jag tittade snett på dom som inte visste vilka shout out louds eller tiger lou var. Jag saknar när jag kunde dansa bort tårar och tankar. Och jag saknar när jag och mina vänner skrattade tills vi grät över att någons ragg hade fula gymnastik skor.

Helt enkelt saknar jag det enkla lilla livet.