throwingpaperplanes

Det var väl i fredags som jag inte orkade mer. Jag hade varit så otroligt nere och tänkt så mycket på honom. OCh jag hade tänkt stanna hemma och tycka synd om mig själv. Istället hamnade jag på den där klubben där jag visste att han och hans tjej skulle vara. Och så stod vi där. Han och jag, mitt emot varandra. Och jag tror att han kanske kände lite som jag. Att det var dags att ta tag i det där nu. Att det hade gått tillräckligt lång tid för att jag inte skulle anfalla honom med elaka ord något mer. Även om jag lät honom veta att ingen sårat mig som honom. Så kändes det bra. Det känns bra att veta att han vill säga hej när han ser mig. Att han inte tycker att han lika gärna kan gå förbi. ( även om han nu skulle tycka de så lät han mig tro att det inte var så.)

Och det märkligaste var. Att en stor sten släppte när jag löste det här problemet. Jag fick något avslut. Som att någon tog ett farväl och skickade iväg mig på nya äventyr.

Om jag kommer bli kär i honom igen nu när jag kommer börja prata med honom när vi ses....jag hoppas inte det. För den kärleken styckade sönder mitt hjärta. Det är ingen kärlek jag klarar av nu. Inte nu. Så jag hoppas att min hjärna förstår det och låter bli.