throwingpaperplanes

Jag var ute och dansade igår. Eller mest stod jag i rökrutan, jag var för trött. Och medans jag stod och bolmade upp kanske ett paket så hann det komma fram inte bara en och två utan en hel massa freakde pojkar. Ni vet dom där som är för töntiga, för tuffa, för självgoda.....ja de finns ju massa. Ingen är någonsin bra nog. Så oftast vänder jag dessa pojkar bara ryggen till och låtsas som att det inte alls var mej dom började prata med. Men så igår var jag så uttråkad och jag kände att mitt mönster inte leder någonvart. Så jag gav dom alla en chans. De är helt sant faktiskt. Och jag försökte skratta åt deras tråkiga skämt och fråga frågor och inte vara så otroligt dryg och otrevlig. Och vet ni vad ? Dom var inte så pjåkiga. Det var ju roligt. Och sen hittade jag några som faktiskt var lite precis som jag själv.
Gud vad stenålder av mig. Att komma på att man träffar trevliga människor om man är öppen. Men sen du försvann har jag bara tänkt att det endå inte finns någon som du. Någon som kan vara som du och jag.
Men jag kanske är lite redo för att faktiskt ge folk en chans nu....