throwingpaperplanes

Det är höst. Fast löven sitter kvar på träden, det ser sådär härligt ut. Och det är småregningt och blåsigt och alla skyndar. Inte en enda stannar och tittar på alla färger, alla skiftningar i det gröna, oranga och gula. Inte ens jag. Jag orkar inte. Jag går så fort jag kan, tror att jag kan gå bort tankar. Det går inte, hur fort jag än går sitter huvudet kvar. Tankarna som mina fötter inte kan gå ifrån är att jag inte vill vara ensam den här hösten. Jag vill inte. Och jag vill inte vara en sån tjej! en sån som sitter och önskar att hon fick gå där med en pojke, att hon fick fika där med en pojke, ligga inne med honom medans det regnar. Jag hatar att vara en sån tjej. Jag vill vara jättenöjd med att vara med mig själv. Men det kanske är så att man tröttnar. Behöver både och. Och nu behöver jag bara någon som kan stå vid min sida medans regnet piskar och man väntar på att den röda gubben ska slå om till grön. Det börjar bli så trist att göra allting själv. Jag skulle kunna ge upp meningslöst, underbart, fyllehångel för en trygghet. Jag skulle till och med kunna tänka mig att hålla hand. Och det är ett stort steg i min värld.