Så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över
Sedan mitt hjärta så sakta började läka igen och mina tankar försökte att snurra kring något annat än just det som gjorde ont, så har jag skapat mig ett mönster. Genom att jag har gjort detta så tror jag att jag mår bra igen. Men så tänkte jag efter och jag vet inte om det är det här jag vill. Det är så lätt att bara dras med och göra samma sak, vecka in och vecka ut. Jag vill något mer. Jag vill ju det.
Mitt mönster går i princip ut på att jag säger att "det här blir en lugn kväll" Sedan blir allting suddigt och dimmigt och plötsligt står han där! Han är egentligen vem som helst. Det kanske är eller har varit du ? Det är iallafall någon av det manliga könet som oftast ska vara längre än mig själv lite söt. Och oftast räcker det med att du är rolig. Säger ett skämt. Det är inte svårt att få mig att skratta. Ibland, om jag har en deppig stund räcker det med att du står i min väg. Känner jag mig snygg denna dag behöver du inte ens stå i min väg då ser jag till att du gör det. Andra dagar kan det vara din fina rutiga skjorta med upkavlade ärmar som jag egentligen faller för. Vissa dagar har jag ingen aning om hur du ser ut men jag vet att du hade himla tjusiga skor. Säkert lila eller röda.
Så här är det alltså. Och jag börjar nog bli trött på mig själv. Jag vill ju något mer. Jag är inte kräsen. Bara ses lite fler gånger. Prata lite i telefon. Ha någon att tänka på. Jag saknar det där. Att ha en pojke i huvudet. Även om jag vet att man kan gå sönder av det. Men jag tycket om känslan när det är som att han sitter på ett moln i huvudet och tankarna snurrar runt honom och vet inte vad dom ska tänka för dom blir så hispiga av att han sitter där.
