throwingpaperplanes

Det var så märkligt. Det gör ju inte ont längre. Och jag tycker om andra pojkar nu. Men det var bara så konstigt att stå på samma dansgolv som dig. Dom spelade sången som vi alltid lyssnade på hemma hos dig. Och det kändes plötsligt som att jag hade kommit så mycket längre än dig. Du stod där med henne. Kvar i samma gäng, samma negativa attityd, samma sörja. Ni stod bara me varandra. Och så fick jag känslan som jag aldrig trodde skulle komma. När Bob Dylans röst ekade "how does it feel to be on your own, like a complete unknown like a rolling stone ?" Då kände jag mig starkare. Som att jag hade vunnit något. Jag vet inte varför. Det kändes bara skönt att stå på två egna ben, med mina vänner och inte vara bunden till någon som vill att man ska visa sin kärlek öppet inför alla varje sekund. Jag är ju inte så. Jag tycker om att klara mig själv. Så hur mycket jag än skriver om hjärtan som gör ont och att jag inte kan andas. Jag är endå nöjd med mig. Jag behöver någon annan, någon som är mer som jag. Som är hård på utsidan kanske. Precis som jag är.