Som att inget annat finns i mina tankar
Jag kan ta upp telefonen. Bläddra fram till ditt namn och ringa.
Antagligen skulle du svara.
Antagligen skulle jag kunna träffa dig.
Åka tunnelbana, byta till buss.
Kramas. Pussas och andas.
Andas.
Antagligen skulle jag inte vilja gå hem.
Ligga som en hög på golvet och aldrig vilja lämna dig igen.
Du skulle lyfta upp mig. Hålla mig nära, nära.
Säga att det ordnar sig.
"darling, det blir alltid bra"
Antagligen skulle allting börja om från början.
Och sluta i att jag inte klarar av att du inte kan vara bunden.
Du skulle slita och jag skulle dra.
Det är så jävla svårt att inte ta upp telefonen och åka till dig.
Bara en natt till.
Bara en natt till.
Augusti i helvetet
Vi kramas inte alls längre. Du och jag. Eller ibland. Massa öl i blodet och så står Du bara där. Och jag som helst av allt bara vill ha mina händer fastklistrade på dig hela tiden, jag kladdar.
Fast på passande ställen. För vi är bara vänner nu. Klappa på axeln, bara kanske 100 gånger. Och vänskapliga smekningar på ryggen. Och "oj har du klippt håret" (passar på att stoppa fingrarna i det tjocka nackhåret)
Men utan ölen i blodet undrar jag "vad fan! nej nu jävlar är det nog"
En annan måndag. Vin, cider, red bull och vodka flyter runt som en underbar kombination i min 1,65 m långa kropp.
Och där står Du. Igen. Och jag tänker "nej nej nej, vänner vänner vänner"
Och du pressar din kropp mot min rygg. Och du trycker din kind mot min och våra munnar är 1 cm från varandras. Det vänder sig i magen. Vänder bort huvudet. Säger en dryg kommentar. Pratar med mina vänner. Ignorerar dig resten av kvällen.
7 dagar till kanske. Jag kommer inte framåt men tack och lov för jag går heller inte bakåt. Och "klick" i mobiltelefonen. Och där är Du igen. På skärmen läser jag "bla bla bla" och jag blir trött för att du känner mig så bra. Du vet att om du bara skriver något helt oviktigt så kommer du finnas i mig ännu längre.
Jag tänker att jag ringer. Jag tänker att jag ska ringa och lägga på. Så att Du kan ringa upp mig. Jag tänker att det är världens kanske bästa idé.
Jag inser att det är världens dummaste idé. Så jag bestämmer mig för att raka av lite hår från huvudet istället.
Nätterna är värst.
I just miss you, that's all
Det gör ont.
Det är slutet av juli och jag har ont igen.
Jag saknar dej.
you know me too well but you keep twisting my arm
Så känner jag ångestladdad saknad över att aldrig mer få ha mitt huvud på hans bröst.
Aldrig mer somna med en arm som räcker långa vägar runt mig och ett hjärta som slår tryggt i mitt öra.
Jag skulle kunna strunta i mig själv. Ta ännu mera skit bara för att få den där känslan. Om och om igen.
It was so easy
Eller.
Han ligger mest och kittlas, retas och skrattar.
Jag ligger och håller i så hårt jag bara kan och försöker pumpa mig själv full på hans närhet.
Vi tycker om att kramas med varandra.
Maj...
Du ringer inte varje dag. Och du tjatar inte längre om att få träffa mig. Det var länge sedan du rörde mig på det sättet. Och längre sedan du kysste mitt hår och kramade min hand hårt. Du ser inte mina ögon och du vänder dig heldre med ryggen mot och sover.
Jag känner mig så liten i din stora säng. Jag känner mig mindre i min 90 säng.
Tänker för mycket på dej
Igen.
Jag bryr mig inte om dom som vill vara med mig.
Dom som efter två år ber att :älska mig!
Men dom som har trampat ner mig.
Fått mig att känna mig så tom.
Dom som vill ha allting på sina villkor.
Dom som vill träffa andra flickor samtidigt som mig.
Dessa pojkar ger jag allt.
Allt.
Varenda lite prick på min kropp.
Varenda minut på flera flera timmar.
Jag ger dom allt värdefullt och önskar att dom en dag ska stanna upp och se vad dom får.
Jag önskar speciellt att Han eller Han en dag lyffter huvudet och att det hugger i bröstet och inser vad dom gör eller har gjort.
Men pojkar som vill ge mig hela världen. Dom ser jag inte.
Och jag önskar att jag en dag öppnar ögonen och inser vad jag har gjort mot dom.
Hold me closer tiny dancer
-jag blir glad när du vill sova med mig.
sånt är inte bra nog. jag behöver mer.
Begging you for mercy
Jag brukar bli lyrisk när dom första varma dagarna kommer. Men jag känner att det är på väg. Det kommer det kommer.
Jag måste bara bända upp hjärtklaffarna och tvinga hjärtat att släppa ut alla pojkar som de håller fast där inne. Alla hårda hjärtslag. Alla svek och alla skuldkänslor. Det är dags att börja om nu. Hitta några nya.
Torsdagkväll
Och jag kan stå utanför mig själv en torsdagskväll i början av april och tycka att jag är helt blåst i huvudet ibland. Och sen tänker jag att det inte är hjärnan det är fel på. Hjärnan har sagt åt mig att lämna honom i ett halvår nu. Det är hjärtat. Det är hjärtat som vägrar sluta slå så fort. Det är hjärtat som gör dom där telefonsamtalen. Endå trots detta klara fel så syntes ingenting på EKG undersökningen på akuten. Konstigt tänkte jag. Mitt hjärta som slår så hackigt nuförtiden. Ibland när jag tror att han och jag inte ska ses mer kan jag vara säker på att hjärtat stannar. Men tydligen slår det väldigt fint för tillfället.
Men jag vill bara att du ser mig
Tills du en dag märker att hon också bara var en flicka, en människa som alla andra.
Jag önskar att du kunde se på mig som du såg mig första gången. Bara en gång till...
But it takes something more this time
Trött på att inte våga.
Trött på att våga och inte få respons.
Trött på att han är kaotisk nu.
Trött på att inte ha ett bröst att luta huvudet mot.
Trött på att när jag väl gör det är det bröstet endå inte mitt.
Jag vill så gärna göra dig till min egen.
Men jag är inte säker på om jag verkligen vill ha dig.
Eller såhär. Jag vill att du alltid ska finnas där. Men ja ska kunna vara ute och göra andra saker. Kyssa pojkar när våren visar sig i kylan. Ramla med någon annan på ett dansgolv. Men när kvällen är slut och hjärtklaffarna svider då vill jag inte åka med den där fulla pojken hem till en trång säng och svettas i hans lakan. Då vill jag att du ska öppna dörren, hålla om mig och lukta i min nacke. Då vill jag att du ska hålla i min hand när jag somnar med huvet mot ditt bröst.
..
Men det är ju inte så. Det vackraste som finns kan ju vara folk som skrattar tills dom får kramp i magen.
Och inget kan ju göra ondare än att se någon man tycker om vara ledsen.
Men det kan vara så vackert med tårar ibland.
Time will fly upon my baby's back
och ser fjärilar flyga i damm till tonerna av aprilhimlen och någon räcker mig en petflaska med något som man blir glad av och vi är inte i Stockholm och jag vill inte öppna ögonen förens våren är här.
Heartbeats
Jag har ingen aning om vart hjärtat har tänkt att gå.
Kanske tänker det springa till honom.
Kanske tänker den springa till närmsta pojkfamn för att lägga sig tryggt.
Mina fingrar försöker sätta plåster på revbenen.
Försöker med bandage.
Mina små korta fingrar gör vad dom kan för att hålla den bultande köttbiten instängd.
För hjärnan säger att vi måste samarbeta och spela spelet nu. Spela spelet så bra så han kanske faller.
Spela spelet tills hans hjärta har åkt nattbuss och krypit upp i min famn.
med mina stora drömmar
Som att telefonen är det fulaste jafg har i mitt rum.
som att magen spänner sig tills det är hans röst som skickas runt i telefonledningarna in i mitt öra.
men magen kommer inte sluta spänna den här gången. Den kommer knyta sig när han säger dom där orden.
orden som jag hörde en gång förut. Orden som misshandlade mig så att jag låg hjälplös i månader efteråt.
.
23.00
23.00.
Jag vet att han slutar då.
Vad händer i hjärnan när man bara sitter och väntar.
När man tänker att typ 23.30 har han gjort sig i ordning och borde vara påväg hem.
När man bara väntar på att telefonen ska börja vibrera.
Vad händer i huvudet när man får ont i magen när den inte gör det.
När hela kroppen känns tom inuti när det inte står det där namnet på displayen.
När man inte är kär. Bara så himla fixerad vid hans bekräftelse.
22.41, men 23.30 ?
Någonstans läste jag ;
who cares enough to brake them down.
Spelet
I början är det ofta lätt. Att stå i baren och flirta med en svår kille kan kännas som att lägga pussel för 5-åringar. Jag vet hur man gör. Och känner jag mig tillräcklig snygg för kvällen så lägger jag bit efter bit, i lagom takt, bara för att det är roligt. Jag ska ju inte göra något med det där pusslet när det är klart. Samma sak med killen. När jag väl fått hans uppmärksamhet så tappar jag intresset. Det är spelet som är roligt. Att få någon som från början kollat snett på en att helt plötsligt ligga i underläge.
Men sen då, när man tar det lite längre. Och man märker att killen tycker om att jaga lite. Och jag låter honom jaga. I början för att jag tycker det är roligt, han följer precis de mallar som jag lägger ut. Men sen efter ett tag blir jag rädd. Helt plötsligt vill jag bara ge efter. Stanna i jakten och låta honom komma i kapp. Men, jag vågar inte. Så jag springer lite till. För tänk om han är en sån kille som faktiskt inte stannar när man bestämmer att vi lekt färdigt och nu kan vi vara lite mer på en jämn nivå. Han kankse är en sån som springer vidare, en sån som älskar jakten. Det är det som är det farliga med att faktiskt börja tycket lite mer om någon som man har låtit jaga. Man vet ju aldrig.
Men jag antar att man måste fråga för att få veta. Men om det nu är så att han bara vill jaga, då har jag ju förstört hela leken genom att stanna upp. Ungefär som när man var liten och var tvungen att gå hem och äta. Jag antar att jag får veta ikväll. Och jag antar att det är bättre att få veta nu än sen.
