2008
var som en bergochdalbana av händelser och känslor. Efter 2008 är mitt hjärta upprivet och ihopsytt ett antal gånger.
På grund av pojkar och på grund av vänner.
Det känns som att 2008 var året som min familj rätade på ryggen lite och jag fick tid till att ta hand om mig själv.
Känna efter hur jag själv mådde.
Och jag måste nog säga att 2008 är året som jag själv har utvecklats snabbast.
Från att ha längtat efter känslan av en pojknacke mot min axel till att ha haft så många nackar att jag faktiskt inte minns. Från att ha undrat om kärlek finns till att ha blivigt inkastad och utdragen på ingen tid alls.
2008 var året jag bokstavligt talat ramlade ihop i en hög av tårar och trodde att det aldrig skulle sluta göra ont.
Året då jag somnade 7 på morgonen och sov till 15 på eftermiddagen.
2008
Jag upptäckte att jag kunde stå upp för mig själv och jag var otroligt stolt över mig.
Året då Mina Vänner och jag tog våran vänskap till en annan nivå.
Året med massa tårar och så otroligt många skratt.
Året då vi dansade tills fötterna fick blåsor och vandrade hem från studentskivor utan skor i natten.
Då vi kastade dom vita mössorna.
Och då vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
På grund av pojkar och på grund av vänner.
Det känns som att 2008 var året som min familj rätade på ryggen lite och jag fick tid till att ta hand om mig själv.
Känna efter hur jag själv mådde.
Och jag måste nog säga att 2008 är året som jag själv har utvecklats snabbast.
Från att ha längtat efter känslan av en pojknacke mot min axel till att ha haft så många nackar att jag faktiskt inte minns. Från att ha undrat om kärlek finns till att ha blivigt inkastad och utdragen på ingen tid alls.
2008 var året jag bokstavligt talat ramlade ihop i en hög av tårar och trodde att det aldrig skulle sluta göra ont.
Året då jag somnade 7 på morgonen och sov till 15 på eftermiddagen.
2008
Jag upptäckte att jag kunde stå upp för mig själv och jag var otroligt stolt över mig.
Året då Mina Vänner och jag tog våran vänskap till en annan nivå.
Året med massa tårar och så otroligt många skratt.
Året då vi dansade tills fötterna fick blåsor och vandrade hem från studentskivor utan skor i natten.
Då vi kastade dom vita mössorna.
Och då vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
I just want your kiss boy
Han är så olik mig. Jag är så olik honom. Jag känner. Han tänker. Han tar i tu med, jag grubblar. Jag gråter till Håkan Hellströms ordkombinationer om olycklig kärlek, kärlek som inte kan dö men inte heller leva, om hur man slösar bort sitt liv om hur framtiden ruttnar. Han tittar på mig med rynkad panna och oförstående ögon och säger " är han seriös eller ?? har du ens lyssnat på texten ?? det är ju stört!!" Jag skulle kunna sammanfatta oss i två personer som är så extremt olika. Och jag förstod det så fort han svarade att han inte förstår Håkan Hellström. Det kanske låter fånigt av mig. Men antingen är man en grubblare och kännare och då slår håkans ord andan ut en. Eller så är man det inte och då tar sig aprilhimlens ord inte ens in innanför huden.
Han ser ner på människor som jag ser upp till och tvärt om. Jag bryr mig om saker som han inte ens lägger märke till. Och det fortsätter så här. Det mesta är olika med oss två. Förutom en sak.
Han är en pojke som precis som jag behöver någon att hålla om när det är mörkt ute. Han behöver också någon att ringa bara för att säga ingenting. Han behöver också någon utöver sina vänner. Han behöver också någons hår att pilla i någons arm att låta fingrarna stryka mot, någons nacke att gömma sitt ansikte i och någons värme att stjäla lite av.
Så trots alla våra olikheter så kan vi ge varandra något. Men när mina vänner frågar hur jag känner för honom så vet jag inte. Jag tror jag är mest kär i närheten. Mest är jag helt nyförälskad i hans armar som han har runt min midja och hans andetag mot min hals. Men han och jag. Det skulle nog aldrig kunna vara han och jag.
Han ser ner på människor som jag ser upp till och tvärt om. Jag bryr mig om saker som han inte ens lägger märke till. Och det fortsätter så här. Det mesta är olika med oss två. Förutom en sak.
Han är en pojke som precis som jag behöver någon att hålla om när det är mörkt ute. Han behöver också någon att ringa bara för att säga ingenting. Han behöver också någon utöver sina vänner. Han behöver också någons hår att pilla i någons arm att låta fingrarna stryka mot, någons nacke att gömma sitt ansikte i och någons värme att stjäla lite av.
Så trots alla våra olikheter så kan vi ge varandra något. Men när mina vänner frågar hur jag känner för honom så vet jag inte. Jag tror jag är mest kär i närheten. Mest är jag helt nyförälskad i hans armar som han har runt min midja och hans andetag mot min hals. Men han och jag. Det skulle nog aldrig kunna vara han och jag.
Nothing get's crossed out-bright eyes
Cause I've been feeling sentimental for days gone by
All those summers singing, drinking, my friend, wasting our time
Remember all those songs and the way we smiled
In those basements made of music?
But now I've got to crawl to get anywhere at all
I'm not as strong as I thought
So when I'm lost in a crowd, I hope that you'll pick me out
I long to be found, the grass grew high, I laid down
Now I'll wait for a hand to lift me up, help me stand
I've been laying so long, don't wanna lay here no more
Don't wanna lay here no more, don't wanna lay here no more
Everything that happens is supposed to be
And it's all pre-determined, can't change your destiny
Guess I'll just keep moving, someday maybe
I'll get to where I'm going
All those summers singing, drinking, my friend, wasting our time
Remember all those songs and the way we smiled
In those basements made of music?
But now I've got to crawl to get anywhere at all
I'm not as strong as I thought
So when I'm lost in a crowd, I hope that you'll pick me out
I long to be found, the grass grew high, I laid down
Now I'll wait for a hand to lift me up, help me stand
I've been laying so long, don't wanna lay here no more
Don't wanna lay here no more, don't wanna lay here no more
Everything that happens is supposed to be
And it's all pre-determined, can't change your destiny
Guess I'll just keep moving, someday maybe
I'll get to where I'm going
Som att han var den första som verkligen såg på mig
Min första kärlek.
Jag har ignorerat dom orden. Låtsats som att jag inte varit med om det. För den första kärleken skulle vara lycklig hela vägen ut. Såklart den skulle ta slut men det skulle vara på ett bra sätt. Men jag måste erkänna det för mig själv. Jag har haft min första "jag kan inte andas när jag är med dig och inte när jag är utan dej"-kärlek. Det kanske inte är konstigt att man blir tom på luft och får ont inne i kroppen till slut. Jag har undrat varför det fortfarande kan göra ont. Jag kan vara intresserad av någon annan pojke men endå kan det skavai hjärtat när jag hör honom säga något fint till sin nya flicka. Och jag har blivit förkrossad av mig själv, snyftat att "det måste betyda att jag fortfarande är kär" tills jag kom på att det inte behöver vara så.
Min första kärlek.
Han kommer nog alltid skava lite i hjärtat. Hjärtat kommer alltid ha en plats för honom. Jag kommer alltid tycka att han kan ha haft den finaste hakan i Sverige. Jag kanske alltid kommer vilja försvara honom trots att han sårat mig som ingen annan. För det var den första som mitt hjärta kände att det var värt att sattsa på. Den första som blev omsluten och inkappslad i en av kammrarna när klaffarna slog igen.
Jag kan fortfarande höra hans röst säga mitt namn. Och jag kan se hans ansikte framför mig när jag hör detta. Jag vet hur han ser ut när han pratar och jag vet exakt vad man ska säga för att han ska le sådär som bara han gör. Jag vet hur långt det är från hans nedersta revben till hans navel. Jag vet att hans hår blir lockigt när han sover. Men framförallt så vet jag att han och jag har så otroligt olika syn på förhållanden. Och hur mycket jag än önskar att det var jag och inte hon så tror jag att dom tänker mer lika när det gäller att ha en relation.
The world is waiting for you!
Jag tror inte alla funderar lika mycket som andra.
Dom som funderar mindre än dom som funderar mycket är nog dom som kan se ut som frågetecken när man ältar.
Eller dom som säger "kom över det! (men sen lägger till) Det är väl inte så svårt ?!" Och sen ser man ideras ögon att dom verkligen inte förstår det svåra. Man ser djupt inne i ögonen men man kommer inte så djupt. Man kommer bara till den nivån att dom faktiskt inte förstår hur ens hjärna kan ligga på högvarv runt samma tankar om och om.
Kanske är det för att dom aldrig känt sig döende av att hjärtat värker. Döende av avundsjuka. Döende av sånt som har med mjuka nackar, varma läppar, fina ord, den där känslan i magen.
Eller så är det bara för att vi alla är så otorligt olika ? Fast jag har så himla svårt att sätta mig in i att det inte skulle kännas så som jag kan känna. Kan man verkligen, på riktigt, helt ärligt komma över, ta sig upp och ur saker för att man bestämmer sig och säger åt sig själv ? Utan att ge det tid ? Eller är det bara den klassiska förträngningen som senare i livet kommer göra att något annat känns som att kasta sig ut från ett stup och aldrig sluta falla ? Jag är så nyfiken på människor. Samtidigt är jag livrädd. För tänk om jag får reda på saker som gör att hela min lilla bild av världen skakas sönder...
Dom som funderar mindre än dom som funderar mycket är nog dom som kan se ut som frågetecken när man ältar.
Eller dom som säger "kom över det! (men sen lägger till) Det är väl inte så svårt ?!" Och sen ser man ideras ögon att dom verkligen inte förstår det svåra. Man ser djupt inne i ögonen men man kommer inte så djupt. Man kommer bara till den nivån att dom faktiskt inte förstår hur ens hjärna kan ligga på högvarv runt samma tankar om och om.
Kanske är det för att dom aldrig känt sig döende av att hjärtat värker. Döende av avundsjuka. Döende av sånt som har med mjuka nackar, varma läppar, fina ord, den där känslan i magen.
Eller så är det bara för att vi alla är så otorligt olika ? Fast jag har så himla svårt att sätta mig in i att det inte skulle kännas så som jag kan känna. Kan man verkligen, på riktigt, helt ärligt komma över, ta sig upp och ur saker för att man bestämmer sig och säger åt sig själv ? Utan att ge det tid ? Eller är det bara den klassiska förträngningen som senare i livet kommer göra att något annat känns som att kasta sig ut från ett stup och aldrig sluta falla ? Jag är så nyfiken på människor. Samtidigt är jag livrädd. För tänk om jag får reda på saker som gör att hela min lilla bild av världen skakas sönder...
Vad ska du ha mig till baby ?
Orkar inte försöka mera, orkar inte imponera
Orkar inte bevisa något mera
orkar inget mer
Rocken spelar ingen roll längre-Markus Krunegård
Orkar inte bevisa något mera
orkar inget mer
Rocken spelar ingen roll längre-Markus Krunegård
Dom måste lära sig gå
Jag kan få ont i magen av att jag håller på att växa upp. Över att "sjung om studentens lyckliga dar" byttes ut mot ansvar, jobb och trötthet. Att det inte är lika okej att "ramla dåliga gatan fram" och älska "dimmiga dar" för folk kan höja på ögonbrynen och undra när man ska växa upp. Och ska jag vara helt ärlig bara så var det så himla skönt. Det var så skönt att gå ut på onsdagar dricka lite för mycket öl ur plastglas, dansa på trånga, svettiga dansgolv och flirta med söta pojkar i någon rökruta. Jag vet, det var bara sådär ett år sedan jag verkligen fyllde 18. Men det känns som att det inte är okej lika ofta längre. Och jag vet för nu börjar folk oroa sig. Jag vet ju det själv. När jag hör om någon utan jobb, om någon som röker ett paket om dagen eller om någon som går ut tre dagar i veckan. Jag tänker ju också "oj hur går det ihop?" Och när jag ser precis fyllda 18 åringar uppklädda till tänderna i någon vip kö till en ny klubb då blir jag avundsjuk. För det var naiva jag för ett år sedan. När jag ser 16-17 åringar dricka för många langade öl på en gräsmatta och rulla runt och skrika och skratta tänker jag inte längre "småbarn" jag tänker "fan jag har blivit en kärring" Jag som heldre går till en bar istället för en gräsmatta för att det är bekvämare.
Och hela det här inlägget kom att handla om fylla och alkohol. Det var inte meningen. Det som var meningen var att jag saknar känslan av att saker var nya och förbjudna. Jag saknar när Håkan Hellströms texter var min bibel och jag tittade snett på dom som inte visste vilka shout out louds eller tiger lou var. Jag saknar när jag kunde dansa bort tårar och tankar. Och jag saknar när jag och mina vänner skrattade tills vi grät över att någons ragg hade fula gymnastik skor.
Helt enkelt saknar jag det enkla lilla livet.
Och hela det här inlägget kom att handla om fylla och alkohol. Det var inte meningen. Det som var meningen var att jag saknar känslan av att saker var nya och förbjudna. Jag saknar när Håkan Hellströms texter var min bibel och jag tittade snett på dom som inte visste vilka shout out louds eller tiger lou var. Jag saknar när jag kunde dansa bort tårar och tankar. Och jag saknar när jag och mina vänner skrattade tills vi grät över att någons ragg hade fula gymnastik skor.
Helt enkelt saknar jag det enkla lilla livet.
.
sjukt
att jag behöver hans bekräftelse för att gå vidare
att jag mådde dåligt när han ignorerdade att vi funnits
och nu när han inte gör de, nu mår jag inte alls lika dåligt
sjukt
att han som skadat mig fortfarande har sån makt
det är bara helt sjukt
It's not like I believe in everlasting love
Det var väl i fredags som jag inte orkade mer. Jag hade varit så otroligt nere och tänkt så mycket på honom. OCh jag hade tänkt stanna hemma och tycka synd om mig själv. Istället hamnade jag på den där klubben där jag visste att han och hans tjej skulle vara. Och så stod vi där. Han och jag, mitt emot varandra. Och jag tror att han kanske kände lite som jag. Att det var dags att ta tag i det där nu. Att det hade gått tillräckligt lång tid för att jag inte skulle anfalla honom med elaka ord något mer. Även om jag lät honom veta att ingen sårat mig som honom. Så kändes det bra. Det känns bra att veta att han vill säga hej när han ser mig. Att han inte tycker att han lika gärna kan gå förbi. ( även om han nu skulle tycka de så lät han mig tro att det inte var så.)
Och det märkligaste var. Att en stor sten släppte när jag löste det här problemet. Jag fick något avslut. Som att någon tog ett farväl och skickade iväg mig på nya äventyr.
Om jag kommer bli kär i honom igen nu när jag kommer börja prata med honom när vi ses....jag hoppas inte det. För den kärleken styckade sönder mitt hjärta. Det är ingen kärlek jag klarar av nu. Inte nu. Så jag hoppas att min hjärna förstår det och låter bli.
Och det märkligaste var. Att en stor sten släppte när jag löste det här problemet. Jag fick något avslut. Som att någon tog ett farväl och skickade iväg mig på nya äventyr.
Om jag kommer bli kär i honom igen nu när jag kommer börja prata med honom när vi ses....jag hoppas inte det. För den kärleken styckade sönder mitt hjärta. Det är ingen kärlek jag klarar av nu. Inte nu. Så jag hoppas att min hjärna förstår det och låter bli.
Bend my back
Det är så mörkt. Jag tycker inte riktigt om mörker. Jag blir så trött. Och det känns som att mitt hjärta vrider ihop sig och bara vill vänta tills solen kommer fram igen. Funderar på att köpa en såndär sollampa. Sån man kan ha till växter för att dom ska överleve vintern. Jag tror att det är min tur att få sitta och samla ihop mig framför en sån lampa nu!
Down in the past
Fast jag kan inte hålla på såhär! Sitta och deppa på kvällarna för att jag inte får åka mot ditt håll och kämpa mig upp för den långa backen till dig. Jag kan inte sitta och deppa för att jag vet att någon annan gör det nu. Men kan inte hjärtat bara förstå att jag måste sluta nu. Kan inte hjärtat förstå att det inte ska göra ont längre. Varför kommer det tårar när jag tänker på att hon får vara hemma hos dig ?
Jordgubbar och lugna andetag
Att kyssa någon som precis har ätit en jordgubbe kan ha varit bland det finaste jag gjort. En kyss som smakar jordgubb, hur fint som helst. Och sedan ligga och andas i någons uppknäppta skjorta.
Men jag vet inte om jag skulle kunna göra om det igen. Om jag skulle kunna göra det om det inte var du.
Men jag vet inte om jag skulle kunna göra om det igen. Om jag skulle kunna göra det om det inte var du.
I have to go
När slutar det göra ont ? När slutar jag få känslan att jag är så otroligt misslyckad så fort jag ser henne ? Jag vet ju att hon bara är allt jag inte vill vara.... Det kanske är därför det stör mig att han citerar Håkan låtar för henne nu. Det kanske är därför det stör mig att han använder våra sånger och ger dom fina orden till henne nu. Som om jag aldrig hade funnits. Och när han går förbi mig i dimman någonstans är det som att han aldrig sett mej förut. eller så tittar han men säger inget. Som att allt han gjort hittills inte räcker. Nu ska han ge mig smärtan av att vara en främling. Och jag har kvar två sms från honom. Ibland känner jag..."bara två!" ibland undrar jag varför ens två. Men jag vet varför. Det känns som mitt enda bevis för att det har varit vi. Det hjälper inte att alla vi känner vet om det. Och vet hur han kände. För när jag ser på honom nu, 3 månader senare så är det som att han möter en främmande människas blick på tunnelbanan för första gången. Och så undrar jag om jag har hittat på alltsammans ? Därför har jag smsen. Därför ringer jag ibland någon av mina vänner och undrar om det verkligen var på riktigt.
but I love that guy...
Jag vet inte vad jag känner. Ibland vill jag bara gråta och jag vet inte varför. För vilken känsla ? För allt snurrar. Alla verkar ha problem med kärlek nu och hoppet försvinner. Hoppet om att det faktiskt går bra ibland. Och jag blir svartsjuk på någon jag trodde jag bara ville ha som vän....eller är det bara mitt desperata bultande hjärta som skriker ta honom han är ju en så bra kille. Jag vet ingenting. Bara att jag känner massa känslor på samma gång. Jag kanske ska hålla mig lugn tills alla andra lugnar ner sig. Det blir bara kaos om allas hjärtan skriker samtidigt.
Funderingar
Jag ligger i min säng och det har blivit skinn på chokladen i koppen. Och jag funderar över varför man tycket skinnet ser så äckligt ut ? Och sen tänker jag att det kanske bildas skinn på allt som man inte rör på ett tag. Sår till exempel. Eller hjärtan.....rör ingen ens hjärta på ett tag skinnas det lixom in så att man inte känner lika mycket känslor som när någon gräver in sina fingrar innanför revbenen och pillar lite på det.
Det sjunger i mitt huvud när du ler
Jag har hittat något vackert vännen, ser du vad jag ser. Jag är nästan som du.
Igår slog minnena mig hårt i huvudet medans jag ensam promenerad hem i kylan. Minnen som jag inte tänkt på förut. Känslan när jag berättade för mina vänner att jag skulle träffa dig första gången. Jag hade mina blåa sjömansshorts och min jättestora vita t-shirt och tänkte att det är lika bra att han får se vem jag är på en gång. Han tyckte om det.
Men jag blir trött på mig själv. Jag borde inte lägga tid på det här. Det är bara det att jag vill höra hur det sjunger i huvudet igen. Jag vill hitta någon som jag tycker om nästan varenda milimeter hos. Men jag är så otroligt kräsen nuförtiden. Eller jag har alltid varit så otroligt kräsen.....Fast idag orkar jag inte med mina känslosamma tankar om kärlek.
Och egentligen har jag Kent förbud. För Kent är för mycket som jag är just nu. VI drar ner varandra.
Men dom här tre låtarna får jag lyssna på innan jag lämnar datorn
Chans-Kent
Frank-Kent
Gravitation-Kent
Igår slog minnena mig hårt i huvudet medans jag ensam promenerad hem i kylan. Minnen som jag inte tänkt på förut. Känslan när jag berättade för mina vänner att jag skulle träffa dig första gången. Jag hade mina blåa sjömansshorts och min jättestora vita t-shirt och tänkte att det är lika bra att han får se vem jag är på en gång. Han tyckte om det.
Men jag blir trött på mig själv. Jag borde inte lägga tid på det här. Det är bara det att jag vill höra hur det sjunger i huvudet igen. Jag vill hitta någon som jag tycker om nästan varenda milimeter hos. Men jag är så otroligt kräsen nuförtiden. Eller jag har alltid varit så otroligt kräsen.....Fast idag orkar jag inte med mina känslosamma tankar om kärlek.
Och egentligen har jag Kent förbud. För Kent är för mycket som jag är just nu. VI drar ner varandra.
Men dom här tre låtarna får jag lyssna på innan jag lämnar datorn
Chans-Kent
Frank-Kent
Gravitation-Kent
Nobody said it was easy No one ever said it would be this hard
Jag har en så dålig vana. Jag brukar gå in på hans facebook sida. Och sen går jag in på hans nya tjejs sida. Och oftast brukar jag tycka att dom är så töntiga. Intala mig själv att dom är så töntiga. Men så bläddrar jag i hans bilder ( och jag vet jag vet! jag krossar mig själv) och kommer till dom bilderna som togs undertiden som jag var en del i hans liv. Under den perioden när han hade sin fina rutiga skjorta. Och så idag brast det. Jag blev en hög på golvet. En skakande, blöt pöl som ännu en gång bara önskade att han skulle vilja ha mig istället för henne.
kan du älska mig ?
har jag frågat mig själv nästan hela livet. Kan någon verkligen älska mig.
Jag undrar fortfarnade. Skulle en pojke kunna känna sig halv utan mig ? Jag vet inte.
Men den största frågan sen isommras har varit; Kan jag älska ?
Jag vet inte.
Tänk om jag inte behövde känna rädslan för smärtan längre.
Vara naiv och tro att allting var så lätt.
Inte tappa andan så fort jag kände att jag höll på att öppna mig för en pojke.
Hur lång tid ska det ta innan hjärtat inte får ångest över kärlek längre ?
...
När man själv står utanför. När det är någon annans hjärta som blir krossat, då är det så svårt att förstå. Samtidigt som man förstår att det gör ondast i hela världen så är det så svårt att förstå hur en pojke på bara 18 år kan skada någons hjärta så fruktansvärt. Han ser så svag ut i mina ögon. Fast han ser så äcklig ut också. Som om han hade dragit ut min väns hjärta och nu inte visste vad han skulle göra av det. Och jag får känslan av att han är en onödig människa.
För att vinna...
måste man ju våga satsa.
Men det är så fruktansvärt svårt när man själv är insattsen
Men det är så fruktansvärt svårt när man själv är insattsen
