2008
På grund av pojkar och på grund av vänner.
Det känns som att 2008 var året som min familj rätade på ryggen lite och jag fick tid till att ta hand om mig själv.
Känna efter hur jag själv mådde.
Och jag måste nog säga att 2008 är året som jag själv har utvecklats snabbast.
Från att ha längtat efter känslan av en pojknacke mot min axel till att ha haft så många nackar att jag faktiskt inte minns. Från att ha undrat om kärlek finns till att ha blivigt inkastad och utdragen på ingen tid alls.
2008 var året jag bokstavligt talat ramlade ihop i en hög av tårar och trodde att det aldrig skulle sluta göra ont.
Året då jag somnade 7 på morgonen och sov till 15 på eftermiddagen.
2008
Jag upptäckte att jag kunde stå upp för mig själv och jag var otroligt stolt över mig.
Året då Mina Vänner och jag tog våran vänskap till en annan nivå.
Året med massa tårar och så otroligt många skratt.
Året då vi dansade tills fötterna fick blåsor och vandrade hem från studentskivor utan skor i natten.
Då vi kastade dom vita mössorna.
Och då vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
I just want your kiss boy
Han ser ner på människor som jag ser upp till och tvärt om. Jag bryr mig om saker som han inte ens lägger märke till. Och det fortsätter så här. Det mesta är olika med oss två. Förutom en sak.
Han är en pojke som precis som jag behöver någon att hålla om när det är mörkt ute. Han behöver också någon att ringa bara för att säga ingenting. Han behöver också någon utöver sina vänner. Han behöver också någons hår att pilla i någons arm att låta fingrarna stryka mot, någons nacke att gömma sitt ansikte i och någons värme att stjäla lite av.
Så trots alla våra olikheter så kan vi ge varandra något. Men när mina vänner frågar hur jag känner för honom så vet jag inte. Jag tror jag är mest kär i närheten. Mest är jag helt nyförälskad i hans armar som han har runt min midja och hans andetag mot min hals. Men han och jag. Det skulle nog aldrig kunna vara han och jag.
Nothing get's crossed out-bright eyes
All those summers singing, drinking, my friend, wasting our time
Remember all those songs and the way we smiled
In those basements made of music?
But now I've got to crawl to get anywhere at all
I'm not as strong as I thought
So when I'm lost in a crowd, I hope that you'll pick me out
I long to be found, the grass grew high, I laid down
Now I'll wait for a hand to lift me up, help me stand
I've been laying so long, don't wanna lay here no more
Don't wanna lay here no more, don't wanna lay here no more
Everything that happens is supposed to be
And it's all pre-determined, can't change your destiny
Guess I'll just keep moving, someday maybe
I'll get to where I'm going
Som att han var den första som verkligen såg på mig
Min första kärlek.
Jag har ignorerat dom orden. Låtsats som att jag inte varit med om det. För den första kärleken skulle vara lycklig hela vägen ut. Såklart den skulle ta slut men det skulle vara på ett bra sätt. Men jag måste erkänna det för mig själv. Jag har haft min första "jag kan inte andas när jag är med dig och inte när jag är utan dej"-kärlek. Det kanske inte är konstigt att man blir tom på luft och får ont inne i kroppen till slut. Jag har undrat varför det fortfarande kan göra ont. Jag kan vara intresserad av någon annan pojke men endå kan det skavai hjärtat när jag hör honom säga något fint till sin nya flicka. Och jag har blivit förkrossad av mig själv, snyftat att "det måste betyda att jag fortfarande är kär" tills jag kom på att det inte behöver vara så.
Min första kärlek.
Han kommer nog alltid skava lite i hjärtat. Hjärtat kommer alltid ha en plats för honom. Jag kommer alltid tycka att han kan ha haft den finaste hakan i Sverige. Jag kanske alltid kommer vilja försvara honom trots att han sårat mig som ingen annan. För det var den första som mitt hjärta kände att det var värt att sattsa på. Den första som blev omsluten och inkappslad i en av kammrarna när klaffarna slog igen.
Jag kan fortfarande höra hans röst säga mitt namn. Och jag kan se hans ansikte framför mig när jag hör detta. Jag vet hur han ser ut när han pratar och jag vet exakt vad man ska säga för att han ska le sådär som bara han gör. Jag vet hur långt det är från hans nedersta revben till hans navel. Jag vet att hans hår blir lockigt när han sover. Men framförallt så vet jag att han och jag har så otroligt olika syn på förhållanden. Och hur mycket jag än önskar att det var jag och inte hon så tror jag att dom tänker mer lika när det gäller att ha en relation.
The world is waiting for you!
Dom som funderar mindre än dom som funderar mycket är nog dom som kan se ut som frågetecken när man ältar.
Eller dom som säger "kom över det! (men sen lägger till) Det är väl inte så svårt ?!" Och sen ser man ideras ögon att dom verkligen inte förstår det svåra. Man ser djupt inne i ögonen men man kommer inte så djupt. Man kommer bara till den nivån att dom faktiskt inte förstår hur ens hjärna kan ligga på högvarv runt samma tankar om och om.
Kanske är det för att dom aldrig känt sig döende av att hjärtat värker. Döende av avundsjuka. Döende av sånt som har med mjuka nackar, varma läppar, fina ord, den där känslan i magen.
Eller så är det bara för att vi alla är så otorligt olika ? Fast jag har så himla svårt att sätta mig in i att det inte skulle kännas så som jag kan känna. Kan man verkligen, på riktigt, helt ärligt komma över, ta sig upp och ur saker för att man bestämmer sig och säger åt sig själv ? Utan att ge det tid ? Eller är det bara den klassiska förträngningen som senare i livet kommer göra att något annat känns som att kasta sig ut från ett stup och aldrig sluta falla ? Jag är så nyfiken på människor. Samtidigt är jag livrädd. För tänk om jag får reda på saker som gör att hela min lilla bild av världen skakas sönder...
Vad ska du ha mig till baby ?
Orkar inte bevisa något mera
orkar inget mer
Rocken spelar ingen roll längre-Markus Krunegård
