throwingpaperplanes

Ibland kan ledsna saker verka så mycker finare än allt annat.

Men det är ju inte så. Det vackraste som finns kan ju vara folk som skrattar tills dom får kramp i magen.




Och inget kan ju göra ondare än att se någon man tycker om vara ledsen.

Men det kan vara så vackert med tårar ibland.

Det drar ovanför huvudet. Mitt blekta hår lägger sig annorlunda. Jag är vaken, jag är nästan alltid vaken. Funderar över att börja sova som vanliga människor. Jag rätar till hakan så att den inte ska sticka in i hans mjuka hud. Jag tar lite i hans hår som är fett av vax eller gelé. Jag gillar inte känslan av fett hår, men det här luktar så gott. Jag reser mig upp och sätter mig på knä framför fönstret. Öpnnar det sakta men lyckas endå välta ner lite saker bakom sängen. Drar ett täck runt mig och lutar mig ut i kylan. Den känns mera skön än kall. Tar upp en cigg ur det blåa packetet och tänder den med den blåa tändaren.Ser hur han kryper ihop när kylan träffar honom. Ser hur fåglarna letar efter mat bland grus och fimpar. Jag blundar

och ser fjärilar flyga i damm till tonerna av aprilhimlen och någon räcker mig en petflaska med något som man blir glad av och vi är inte i Stockholm och jag vill inte öppna ögonen förens våren är här.

Hjärtat försöker bända upp mina revben. Det känns som att dom i mitten börjar ge me sig.
Jag har ingen aning om vart hjärtat har tänkt att gå.
Kanske tänker det springa till honom.
Kanske tänker den springa till närmsta pojkfamn för att lägga sig tryggt.

Mina fingrar försöker sätta plåster på revbenen.
Försöker med bandage.
Mina små korta fingrar gör vad dom kan för att hålla den bultande köttbiten instängd.
För hjärnan säger att vi måste samarbeta och spela spelet nu. Spela spelet så bra så han kanske faller.
Spela spelet tills hans hjärta har åkt nattbuss och krypit upp i min famn.

som att någon sakta pillar upp ett ärr. Först kliar det sådär skönt, sen gör det ont i kanterna tills blodet forsar ut igen.

Som att telefonen är det fulaste jafg har i mitt rum.

som att magen spänner sig tills det är hans röst som skickas runt i telefonledningarna in i mitt öra.

men magen kommer inte sluta spänna den här gången. Den kommer knyta sig när han säger dom där orden.
orden som jag hörde en gång förut. Orden som misshandlade mig så att jag låg hjälplös i månader efteråt.

klockan kan vara 00.00 en måndagskväll och man kan känna sig ensammast i stockholm.