throwingpaperplanes

I början är det ofta lätt. Att stå i baren och flirta med en svår kille kan kännas som att lägga pussel för 5-åringar. Jag vet hur man gör. Och känner jag mig tillräcklig snygg för kvällen så lägger jag bit efter bit, i lagom takt, bara för att det är roligt. Jag ska ju inte göra något med det där pusslet när det är klart. Samma sak med killen. När jag väl fått hans uppmärksamhet så tappar jag intresset. Det är spelet som är roligt. Att få någon som från början kollat snett på en att helt plötsligt ligga i underläge.

Men sen då, när man tar det lite längre. Och man märker att killen tycker om att jaga lite. Och jag låter honom jaga. I början för att jag tycker det är roligt, han följer precis de mallar som jag lägger ut. Men sen efter ett tag blir jag rädd. Helt plötsligt vill jag bara ge efter. Stanna i jakten och låta honom komma i kapp. Men, jag vågar inte. Så jag springer lite till. För tänk om han är en sån kille som faktiskt inte stannar när man bestämmer att vi lekt färdigt och nu kan vi vara lite mer på en jämn nivå. Han kankse är en sån som springer vidare, en sån som älskar jakten. Det är det som är det farliga med att faktiskt börja tycket lite mer om någon som man har låtit jaga. Man vet ju aldrig. 

Men jag antar att man måste fråga för att få veta. Men om det nu är så att han bara vill jaga, då har jag ju förstört hela leken genom att stanna upp. Ungefär som när man var liten och var tvungen att gå hem och äta. Jag antar att jag får veta ikväll. Och jag antar att det är bättre att få veta nu än sen.