throwingpaperplanes

Mitt hjärta slår inte så fort som de brukar. Det slår mer försiktigt och trevande. Och det kliar. Det kliar så fruktansvärt. Jag skulle vilja klippa upp bröstkorgen och sticka naglarna i den långsamma muskeln. Jag skulle vilja spräcka skallbenet och försiktgit, med en pincett plocka ut minnerna av honom. Jag skulle aldrig mer komma ihåg känslan av att luta min panna mot hans mage. Aldrig mer minnas hur han brukade treva efter min hand för att se på mina fingrar. Jag skulle helt glömma bort hur han brukade sniffa mej i håret och nacken. Hur kan kunde se på mej med förundran. Jag skulle aldrig igen gråta för att han inte skulle luta sitt huvud mot min axel när han var trött på allt. Hur jag kunde få honom lugn. Hur han brukade gömma sitt ansikte i mina armar när han var ledsen. Jag skulle aldrig igen tänka på hur han och jag kunde ligga ihopslingrade i hans enorma säng, tätt, tätt ihop trots att det kändes som att det var 200 grader varmt.

Det gör ont.
Det är slutet av juli och jag har ont igen.

Jag saknar dej.

Innan jag ens har avslutat det.

Så känner jag ångestladdad saknad över att aldrig mer få ha mitt huvud på hans bröst.

Aldrig mer somna med en arm som räcker långa vägar runt mig och ett hjärta som slår tryggt i mitt öra.

Jag skulle kunna strunta i mig själv. Ta ännu mera skit bara för att få den där känslan. Om och om igen.

Vi ligger mest och kramas när vi ses.

Eller.

Han ligger mest och kittlas, retas och skrattar.

Jag ligger och håller i så hårt jag bara kan och försöker pumpa mig själv full på hans närhet.

Vi tycker om att kramas med varandra.