Tap at my window
Det är så konstigt med dig. Hur du kommer tillbaka till mig. Jag känner inte ens dej...Endå sitter du där. Inuti mig. Det var likadant för två år sedan när jag först träffade dig. Och nu två år senare kan jag inte glömma den där natten som hände för en månad sedan. Och jag vet att det aldrig blir vi. Jag vet, du har en tjej. Som du är kär i. Och den där natten hände aldrig.
Jag visade mina vänner ett foto på dig. Dom började skratta och sa, men snälla är det honom du velat ha i två år ? Och jag sa bara, om ni skulle träffa honom, skulle ni förstå.
Jag kan inte förklara mer. Jag vill bara ha honom.
Början på något jag inte ser slutet på
- Hej och välkommen! ( hon ler emot mig, inte stort och hjärtligt, mer ett leende bara. Jag tänker att jag nog känner mig ganska välkommen )
-Hej hej! tack! (jag däremot jag ler som jag aldrig lett förr! sätter tungan i gommen, kniper lite med ögonen, jag bara LER så jävla mycket)
-Då kan du sätta dig ned här, så ska jag berätta om hur det kommer gå till. Eller har du varit i något sånt här sammanhang förut ?
-Nej, nä. ( jag har nu tappat halva självförtroendet. Jag sitter i en alldeles förstor fotölj mitt emot den här kvinnan. och jag inser nu vad jag har gjort mot mig själv.)
-Bla bla bla bla.
jag ser på henne medans hon pratar om verksamheten, om vad man kan få hjälp med. Ibland ler jag. Mitt hjärta slår så hårt så jag undrar om hon kan se eller höra mitt hjärta slå. Jag vet inte varför jag är så mån om att få henne att tro att jag mår bra. Gjorde jag det skulle jag ju inte sitta här
- Så, ja, varför kom du hit ?
Det känns som att den frågan ekar i kanske fem minuter i rummet. Jag känner hur mina mungipor dras neråt trots att jag försöker att få dom att åtminstone hålla sig raka. Jag tänker inte. Det snurrar. Vad ska jag berätta.
- Jo. Alltså. Ja. Ehm. Jo. Det var såhär. (jag hör mig själv utifrån. Jag ser hur hon tittar på mig. Försöker få mig lugn med blicken.)
Joo. Jag mår dåligt. (efter att ha sagt denna difusa fras så ler jag. Lixom för att släta över att jag nyss berättade för en främling att jag inte mår bra)
Hon är tyst. Hon vill ha mera. Så nu ger jag henne mer. Nu bara säger jag allting huller om buller. Allt i oordning. Inget sammanhang. Blandar nutid och dåtid. Någonstans i vimmlet har hon endå förståt någonting.
-Du går på ett minerat fält. Du måste lära dig att trampa rätt. Veta varför du känner som du känner och kontrollera dina känslor. Men jag tror också att du behöver berätta allting. Du behöver få berätta din historia för att kunna läka.
Jag tänker. Jag tänker att detta kommer bli en lång utgrävning i det livet som jag ignorerar att jag levt. Jag tänker att det kommer göra ont.
Tiden är ute. Vi säger hej då.
På vägen hem gråter jag ut dom tårarna som jag höll inne i det lilla, lilla rummet.
Punkt.
Jag vill glömma bort.
Tänka att det bara finns kvinnor i hela världen och inga jävla pojkfamnar.
Pojkfamnar blir hårda efter ett tag. Dom blir hårda och orden som kommer från pojkmunnar blir alltid fula i slutändan. Och det där hjärtat som man trodde var det finaste. Att man äntligen hittat ett annat fint hjärta.
Det blir alltid så hemskt. För det där hjärtat blir alltid någon annans.
Jag står inte ut med tanken på att dom där pojkarna blir andras.
och så grävde också du ett hål
Jag undrade varför du inte bara kunde vara med någon som va säker.
Jag undrade varför du kunde säga att du aldrig älskat någon som du älskar mig.
Jag vet att du var rädd.
Jag vet att du vet att jag var livrädd.
så jag kämpade.
Men du var så svår.
Så jag såg dig djupt i ögonen och sa att jag inte orkade längre.
Att du gjorde mig illa inuti.
Så du gick vidare och nöjde dig med något annat.
Du tog någon som var säker.
Du säger säkert att du älskar henne.
Jag tror inte att du är rädd för att hon ska lämna dig.
Om du verkligen var det.
Då skulle du inte fortsätta ringa mig.
Insikt
När man skär sig själv i benen för att man är så tom.
Då handlar det inte om en pojke med fina revben.
Då handlar det nog om en flicka med dålig självbild.
Tyvär kanske det inte är så romantiskt som jag vill.
Ristningar i vita ben är inte kärlek.
Varför kan du inte se vad jag ser ?
Jag är nästan som du.
Har aldrig träffat någon som du.
Mitt hjärta slår hårdare när jag tänker på hur ljuset strimmade in genom fönstret och landade på dina revben.
Jag har hittat någonting vackert vännen, Se vad jag ser!
Jag har sett hur dina pupiller växer, när du ser på mig.
Och så stod du där, igen. Fan vad trött jag är på dig.
- Jag blir så jävla irriterad!
- Varför ?
- För att, för att, du! Du är alltid så upptagen!
Det kommer aldrig bli min tur! Ellerhur ?!
- Men säg inte så. Jag råkar ha tjej nu bara...
Sen åkte vi hem till honom. Åkte hem till honom för att prata. För att lära känna varandre.
Det slutade med hans andetag i min nacke, fingrar, hud, saliv.
- Det här är inte okej. Jag har tjej.
- Nej, det här är fel. Ska jag åka hem ?
- Nej, nej. Stanna.
Jag somnade i hans famn.
Jag vaknade med hans rygg emot min rygg och kände; helvete.
Reser mig. Här kan jag ju inte stanna. Jag hör inte till hans säng, det är någon annan som borde ligga där. Jag tittar på honom. Han ser på mig. Jag tittar på honom och tänker att "säg att du vill ha mig, säg att du vill ha mej!!"
Jag öppnar munnen, tvekar och säger : Åt vilket håll ligger tunnelbanan ? (fast jag vet redan att den ligger till vänster)
Jag öppnar dörren och går ut. Hyperventilerar i hissen. Skakar lite på huvudet, går ut och låtsas som ingenting hände. Försöker säga till det klapprande hjärtat att ingenting hände.
