throwingpaperplanes

Jag kan få ont i magen av att jag håller på att växa upp. Över att "sjung om studentens lyckliga dar" byttes ut mot ansvar, jobb och trötthet. Att det inte är lika okej att "ramla dåliga gatan fram" och älska "dimmiga dar" för folk kan höja på ögonbrynen och undra när man ska växa upp. Och ska jag vara helt ärlig bara så var det så himla skönt. Det var så skönt att gå ut på onsdagar dricka lite för mycket öl ur plastglas, dansa på trånga, svettiga dansgolv och flirta med söta pojkar i någon rökruta. Jag vet, det var bara sådär ett år sedan jag verkligen fyllde 18. Men det känns som att det inte är okej lika ofta längre. Och jag vet för nu börjar folk oroa sig. Jag vet ju det själv. När jag hör om någon utan jobb, om någon som röker ett paket om dagen eller om någon som går ut tre dagar i veckan. Jag tänker ju också "oj hur går det ihop?" Och när jag ser precis fyllda 18 åringar uppklädda till tänderna i någon vip kö till en ny klubb då blir jag avundsjuk. För det var naiva jag för ett år sedan. När jag ser 16-17 åringar dricka för många langade öl på en gräsmatta och rulla runt och skrika och skratta tänker jag inte längre "småbarn" jag tänker "fan jag har blivit en kärring" Jag som heldre går till en bar istället för en gräsmatta för att det är bekvämare.

Och hela det här inlägget kom att handla om fylla och alkohol. Det var inte meningen. Det som var meningen var att jag saknar känslan av att saker var nya och förbjudna. Jag saknar när Håkan Hellströms texter var min bibel och jag tittade snett på dom som inte visste vilka shout out louds eller tiger lou var. Jag saknar när jag kunde dansa bort tårar och tankar. Och jag saknar när jag och mina vänner skrattade tills vi grät över att någons ragg hade fula gymnastik skor.

Helt enkelt saknar jag det enkla lilla livet.

Det var väl i fredags som jag inte orkade mer. Jag hade varit så otroligt nere och tänkt så mycket på honom. OCh jag hade tänkt stanna hemma och tycka synd om mig själv. Istället hamnade jag på den där klubben där jag visste att han och hans tjej skulle vara. Och så stod vi där. Han och jag, mitt emot varandra. Och jag tror att han kanske kände lite som jag. Att det var dags att ta tag i det där nu. Att det hade gått tillräckligt lång tid för att jag inte skulle anfalla honom med elaka ord något mer. Även om jag lät honom veta att ingen sårat mig som honom. Så kändes det bra. Det känns bra att veta att han vill säga hej när han ser mig. Att han inte tycker att han lika gärna kan gå förbi. ( även om han nu skulle tycka de så lät han mig tro att det inte var så.)

Och det märkligaste var. Att en stor sten släppte när jag löste det här problemet. Jag fick något avslut. Som att någon tog ett farväl och skickade iväg mig på nya äventyr.

Om jag kommer bli kär i honom igen nu när jag kommer börja prata med honom när vi ses....jag hoppas inte det. För den kärleken styckade sönder mitt hjärta. Det är ingen kärlek jag klarar av nu. Inte nu. Så jag hoppas att min hjärna förstår det och låter bli.

Det är så mörkt. Jag tycker inte riktigt om mörker. Jag blir så trött. Och det känns som att mitt hjärta vrider ihop sig och bara vill vänta tills solen kommer fram igen. Funderar på att köpa en såndär sollampa. Sån man kan ha till växter för att dom ska överleve vintern. Jag tror att det är min tur att få sitta och samla ihop mig framför en sån lampa nu!

Fast jag kan inte hålla på såhär! Sitta och deppa på kvällarna för att jag inte får åka mot ditt håll och kämpa mig upp för den långa backen till dig. Jag kan inte sitta och deppa för att jag vet att någon annan gör det nu. Men kan inte hjärtat bara förstå att jag måste sluta nu. Kan inte hjärtat förstå att det inte ska göra ont längre. Varför kommer det tårar när jag tänker på att hon får vara hemma hos dig ?

Att kyssa någon som precis har ätit en jordgubbe kan ha varit bland det finaste jag gjort. En kyss som smakar jordgubb, hur fint som helst. Och sedan ligga och andas i någons uppknäppta skjorta.


Men jag vet inte om jag skulle kunna göra om det igen. Om jag skulle kunna göra det om det inte var du.

När slutar det göra ont ? När slutar jag få känslan att jag är så otroligt misslyckad så fort jag ser henne ? Jag vet ju att hon bara är allt jag inte vill vara.... Det kanske är därför det stör mig att han citerar Håkan låtar för henne nu. Det kanske är därför det stör mig att han använder våra sånger och ger dom fina orden till henne nu. Som om jag aldrig hade funnits. Och när han går förbi mig i dimman någonstans är det som att han aldrig sett mej förut. eller så tittar han men säger inget. Som att allt han gjort hittills inte räcker. Nu ska han ge mig smärtan av att vara en främling. Och jag har kvar två sms från honom. Ibland känner jag..."bara två!"  ibland undrar jag varför ens två. Men jag vet varför. Det känns som mitt enda bevis för att det har varit vi. Det hjälper inte att alla vi känner vet om det. Och vet hur han kände. För när jag ser på honom nu, 3 månader senare så är det som att han möter en främmande människas blick på tunnelbanan för första gången. Och så undrar jag om jag har hittat på alltsammans ? Därför har jag smsen. Därför ringer jag ibland någon av mina vänner och undrar om det verkligen var på riktigt.

Jag vet inte vad jag känner. Ibland vill jag bara gråta och jag vet inte varför. För vilken känsla ? För allt snurrar. Alla verkar ha problem med kärlek nu och hoppet försvinner. Hoppet om att det faktiskt går bra ibland. Och jag blir svartsjuk på någon jag trodde jag bara ville ha som vän....eller är det bara mitt desperata bultande hjärta som skriker ta honom han är ju en så bra kille. Jag vet ingenting. Bara att jag känner massa känslor på samma gång. Jag kanske ska hålla mig lugn tills alla andra lugnar ner sig. Det blir bara kaos om allas hjärtan skriker samtidigt.

Jag ligger i min säng och det har blivit skinn på chokladen i koppen. Och jag funderar över varför man tycket skinnet ser så äckligt ut ? Och sen tänker jag att det kanske bildas skinn på allt som man inte rör på ett tag. Sår till exempel. Eller hjärtan.....rör ingen ens hjärta på ett tag skinnas det lixom in så att man inte känner lika mycket känslor som när någon gräver in sina fingrar innanför revbenen och pillar lite på det.

Jag har hittat något vackert vännen, ser du vad jag ser. Jag är nästan som du.


Igår slog minnena mig hårt i huvudet medans jag ensam promenerad hem i kylan. Minnen som jag inte tänkt på förut. Känslan när jag berättade för mina vänner att jag skulle träffa dig första gången. Jag hade mina blåa sjömansshorts och min jättestora vita t-shirt och tänkte att det är lika bra att han får se vem jag är på en gång. Han tyckte om det.
Men jag blir trött på mig själv. Jag borde inte lägga tid på det här. Det är bara det att jag vill höra hur det sjunger i huvudet igen. Jag vill hitta någon som jag tycker om nästan varenda milimeter hos. Men jag är så otroligt kräsen nuförtiden. Eller jag har alltid varit så otroligt kräsen.....Fast idag orkar jag inte med mina känslosamma tankar om kärlek.
Och egentligen har jag Kent förbud. För Kent är för mycket som jag är just nu. VI drar ner varandra.
Men dom här tre låtarna får jag lyssna på innan jag lämnar datorn

Chans-Kent
Frank-Kent
Gravitation-Kent

Jag har en så dålig vana. Jag brukar gå in på hans facebook sida. Och sen går jag in på hans nya tjejs sida. Och oftast brukar jag tycka att dom är så töntiga. Intala mig själv att dom är så töntiga. Men så bläddrar jag i hans bilder ( och jag vet jag vet! jag krossar mig själv) och kommer till dom bilderna som togs undertiden som jag var en del i hans liv. Under den perioden när han hade sin fina rutiga skjorta. Och så idag brast det. Jag blev en hög på golvet. En skakande, blöt pöl som ännu en gång bara önskade att han skulle vilja ha mig istället för henne.

När man själv står utanför. När det är någon annans hjärta som blir krossat, då är det så svårt att förstå. Samtidigt som man förstår att det gör ondast i hela världen så är det så svårt att förstå hur en pojke på bara 18 år kan skada någons hjärta så fruktansvärt. Han ser så svag ut i mina ögon. Fast han ser så äcklig ut också. Som om han hade dragit ut min väns hjärta och nu inte visste vad han skulle göra av det. Och jag får känslan av att han är en onödig människa.

måste man ju våga satsa.

Men det är så fruktansvärt svårt när man själv är insattsen