Början på något jag inte ser slutet på
- Hej och välkommen! ( hon ler emot mig, inte stort och hjärtligt, mer ett leende bara. Jag tänker att jag nog känner mig ganska välkommen )
-Hej hej! tack! (jag däremot jag ler som jag aldrig lett förr! sätter tungan i gommen, kniper lite med ögonen, jag bara LER så jävla mycket)
-Då kan du sätta dig ned här, så ska jag berätta om hur det kommer gå till. Eller har du varit i något sånt här sammanhang förut ?
-Nej, nä. ( jag har nu tappat halva självförtroendet. Jag sitter i en alldeles förstor fotölj mitt emot den här kvinnan. och jag inser nu vad jag har gjort mot mig själv.)
-Bla bla bla bla.
jag ser på henne medans hon pratar om verksamheten, om vad man kan få hjälp med. Ibland ler jag. Mitt hjärta slår så hårt så jag undrar om hon kan se eller höra mitt hjärta slå. Jag vet inte varför jag är så mån om att få henne att tro att jag mår bra. Gjorde jag det skulle jag ju inte sitta här
- Så, ja, varför kom du hit ?
Det känns som att den frågan ekar i kanske fem minuter i rummet. Jag känner hur mina mungipor dras neråt trots att jag försöker att få dom att åtminstone hålla sig raka. Jag tänker inte. Det snurrar. Vad ska jag berätta.
- Jo. Alltså. Ja. Ehm. Jo. Det var såhär. (jag hör mig själv utifrån. Jag ser hur hon tittar på mig. Försöker få mig lugn med blicken.)
Joo. Jag mår dåligt. (efter att ha sagt denna difusa fras så ler jag. Lixom för att släta över att jag nyss berättade för en främling att jag inte mår bra)
Hon är tyst. Hon vill ha mera. Så nu ger jag henne mer. Nu bara säger jag allting huller om buller. Allt i oordning. Inget sammanhang. Blandar nutid och dåtid. Någonstans i vimmlet har hon endå förståt någonting.
-Du går på ett minerat fält. Du måste lära dig att trampa rätt. Veta varför du känner som du känner och kontrollera dina känslor. Men jag tror också att du behöver berätta allting. Du behöver få berätta din historia för att kunna läka.
Jag tänker. Jag tänker att detta kommer bli en lång utgrävning i det livet som jag ignorerar att jag levt. Jag tänker att det kommer göra ont.
Tiden är ute. Vi säger hej då.
På vägen hem gråter jag ut dom tårarna som jag höll inne i det lilla, lilla rummet.
