throwingpaperplanes

det blir plötsligt så fruktansvärt uppenbart. det slår andan ur mig och tårarna flödar. uppenbart vem du är. och vad jag känner. att det är Du. och självklart blir jag rädd. för att göra saker jobbiga. för att göra allt för stort. det var inte meningen att jag skulle berätta för dig. för jag vill bara att allting ska vara som vanligt. men jag skyller på jelly-shotsen som flöt runt i mitt blod. munnen kunde inte sluta prata och tankarna snurrade så fort. jag kan inte förklara för dig. jag vet ju knappt vad jag ska säga. jag vet bara hur du känns. hur jag känner när jag vill mer. det känns som att du finns inuti mig. och du är alldeles för stor för att vara i mig. det enda som kan hindra dig från att göra ont i mig är att faktiskt vara med dig. bredvid dig. känna din hud under mina fingrar.


mina känslor är för stora. och. jag förstår om du blir rädd. aldrig orkar prata med mig om det här. inte orkar. jag orkar inte heller. jag orkar inte känna såhär. för jag kan aldrig vara tillräcklig. det kommer alltid finnas grönare gräs än det som ligger under mina fötter.

jag är skräckslagen. speciellt eftersom jag kanske har förstört att vi någon gång kan vara normala igen.

men jag känner ju såhär mycket. jag gör det. och nu vet du också det. jag har inga svar. jag har inga ord. jag vill bara att du ska ligga bredvid mig. känna dina andetag.